Above the Clouds

I HIMLEN

NOVA   TINDRA   JESSIE   CAYENNE   ZINDY   PYRET   AMELIA
NOVA
2007-2021
Nova1.jpg

 

Fina älskade Nova, så kom den dagen då det var dags att ta farväl...

Du var vår första bedlingtonterrier och är stammodern i vår uppfödning. Det var vår hundälskande dotter Marie-Helene som upptäckt rasen vilken vi aldrig hade hört talas om innan. På Marie-Helenes 18-årsdag berättade vi att det snart skulle flytta in en liten bedlingtonvalp hos oss och det var verkligen kärlek från första stund.

 

Du flyttade med Marie-Helene till Eskilstuna när hon påbörjade sina sjuksköterskestudier. Ibland fick du komma hem och bo hos oss och varje gång det var dags för valpar så var du helt bekväm med att komma tillbaka till huset och familjen där du vuxit upp.

 

Marie-Helene bildade familj och tyvärr visade det sig att hennes förstfödda son Adrian hade en pälsdjursallergi som gjorde att vi behövde hitta ett nytt hem åt dig sedan du blivit pensionär. Du kom till världens bästa människor, Lasse och Jennifer, som såg till att du fick en rolig, kärleksfull och aktiv ålderdom.

 

I nästan 15 år spred du glädje i våra liv. Du fick fyra valpkullar och födde sammanlagt 16 valpar. Hos oss finns ju Nala och Debbie som fört dina gener vidare i vår uppfödning och om något år är det dags för femte generationen då ditt barnbarnsbarn Ellen ska få bli mamma för första gången.

Du var så pigg och glad ända till i förrgår. men då fick du ont och mådde dåligt av en elak tumör som bodde i din kropp. I samråd med veterinären så gjorde din husse och matte det som var det bästa för dig, och nu får du springa och skutta uppe i himlen hos de andra hundarna. Det finns ett helt gäng där uppe som kommer att bli glada när de får träffa dig,...

Nova vi saknar dig så obeskrivligt mycket, du har betytt så mycket för oss! Det finns inga ord i världen som kan beskriva den glädje som du har skänkt oss och den sorg vi känner nu när du inte finns hos oss längre...

Smultronbacken, Kumla 2021-12-22


Helena & Stephan

Marie-Helene

TINDRA
2007-2020

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Älskade Tindra!

Du blev vår sista cocker spaniel och du gav oss så många fantastiska stunder på olika sätt.

Du var alltid så oerhört glad och positiv. Ingenting kändes omöjligt för dig och din svans viftade för jämnan. Ja, inte bara svansen utan hela din kropp utstrålade glädje och positivitet. Du hängde med på olika upptåg och även om du var matglad och därmed lite rultig, så älskade du att träna och tävla i agility.

Du var fantastiskt duktig som mamma och du fick sammanlagt fyra valpkullar och din stabila och positiva mentalitet präglade dina avkommor.

När du blev lite äldre fick du inte riktigt samma utrymme här hemma. Vi hittade ett perfekt hem för dig där du kunde få åldras genom att fortsätta få vara i centrum och på det sättet fick du en väldigt kärleksfull ålderdom.

 

Som trettonåring orkade inte ditt hjärta mer, kanske hade all kärlek som du gett till alla till sist tagit ut sin rätt. Nu sprider du glädje i himlen hos många av de kompisar du lärde känna under din tid här på jorden.

Tack för allt du gav oss Tindra!

Smultronbacken, Kumla sommaren 2020


Helena & Stephan

Tindra.jpg
JESSIE
2002-2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jordelivet har blivit fattigare idag, men å andra sidan har himlen blivit rikare. Vår underbara cocker spaniel Jessie finns inte hos oss längre. Under det senaste dygnet har Jessie successivt blivit sämre och under natten till idag märkte vi att hennes hjärta fick jobba alldeles för hårt samtidigt som hon hade besvär med andningen. I vår värld är det självklart att inte låta någon hund behöva lida och vi förstod att det var Jessies sista bilresa när hon åkte till Strängnäs Djurklinik idag på förmiddagen.

Jessie är den tik som lagt grunden för vår uppfödningsverksamhet och hon har fått fyra valpkullar med massor av härliga individer. Hon var också vår allra första cocker spaniel och det känns som om hon alltid bott hos oss. När hon kom en dag i juni 2002 hade vår nu 28-åriga son Fredrik precis gått ut första året i gymnasiet, vår äldsta dotter Marie-Helene hade slutat årskurs 7 och minstingen Ellinore precis slutat tvåan. I det perspektivet känns det som en evighet sedan.

Av alla fantastiska hundar vi haft är Jessie den som haft mest attityd. Med små men tydliga medel har hon styrt och ställt bland de andra hundarna och med eftertryck visat vem som bestämmer. Hon har haft full koll på både djur och människor i vår omgivning när hon patrullerat av vår tomt och det är ingen tillfällighet att vi ibland kallat henne "vaktchefen". Kombinerat med att hon varit egensinnig har Jessie alltid varit väldigt mjuk och kelig som gärna låtit sig klappas, gärna liggande på rygg med hela magen uppfläkt. Hon har på ett charmigt sätt varit en stor egoist, som alltid tagit för sig bland alla tvåbenta som rört sig i vårt hem. Tog för sig gjorde hon också den eftermiddagen för många år sedan när hon glupskade i sig en hel grillad kyckling som låg på diskbänken.

Som mamma har Jessie alltid varit fantastisk. Hon har vetat exakt vad som krävts av henne och tagit hand om sina valpar på allra bästa sätt. Det har varit en hund som tyckt mycket om olika aktiviteter. Hon har spårat, hon har sprungit med oss och hon har tävlat i agility. Faktum är att Jessie så sent som i början av september med stor lust genomförde en hel agilitybana i samband med att vi anordnade en kennelträff. Trots att hon var gammal visade hon sig fortfarande älska den sport där hon tävlat så mycket med framförallt Marie-Helene, men även med matte.

Det finns dock en sak som Jessie älskade allra mest, nämligen att bada och simma i sjön. När hon fick den möjligheten under ljumma sommarkvällar fanns det ingen hejd på hur länge hon ville simma fram och tillbaka på djupt vatten medan våra andra hundar stod som badkrukor och tvekade i strandkanten.

Nu är Jessies bädd tom och hon kommer att lämna ett enormt stort tomrum efter sig. Vem ska nu bossa i flocken? Vem ska nu väcka hela huset på morgonen? Vem ska nu vara så lat att man ligger ner och äter sin mat? Vem ska nu komma och lägga sig på rygg och vädja om att bli klappad?

Jessie! Det har varit så underbart att se hur du åldrats med stil. Visst blev du lite stelare och hade inte samma goda hörsel som i din ungdom, men du hängde fortfarande glatt med på det mesta som vi företog oss. För bara några dagar sedan kunde vi nog inte i vår vildaste fantasi tro att du redan var redo att möta dina gamla kompisar i himlen. Men nu är du där och vi är säkra på att du redan tagit kommandot över Amelia, Zindy, Cayenne, din lilla dotter Pyret, dina barnbarn Glader, Toker och Blyger samt övriga av dina barn som gått bort alldeles för tidigt.

Tack för allt - vi glömmer dig aldrig!

2013-11-14
Helena & Stephan

Jessie.jpg
CAYENNE
2004-2011

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Verkligheten kan vara så brutalt grym och obarmhärtig. För bara två veckor sedan var Cayenne ute och sprang på en av sina otaliga löprundor med husse och för mindre än en vecka sedan var det full fart i skogen. Där försökte hon som vanligt förverkliga sin dröm att hinna ikapp hjortarna hon såg, men som vanligt var hon chanslös och gav upp efter tjugotalet meter.


Idag fick hon avsluta sin alltför korta tid tillsammans med oss och det var inte det slut som vår älskade Cayenne förtjänat. Hon fick somna in på sjukhuset, oförmögen att ens vifta på svansen när vi kom till henne. Hela hennes kropp hade, efter en kort sjukdomsperiod, mer eller mindre gett upp trots professionell och omfattande sjukvård på Strömsholms djursjukhus.


Hon kom till oss under senhösten 2004 och det var meningen att hon skulle bli avelstik. Dessa planer gick emellertid i stöpet då det visade sig att hon hade dåliga armbågar. Som unghund hade hon också en jobbig period då hon var inlagd på sjukhus på grund av en besvärlig infektion och senare utvecklade hon epilepsi. Trots dessa motigheter var hon alltid glad och positiv, både mot oss och mot de andra hundarna i huset. Hon kunde vara reserverad mot det som var nytt och okänt, men när hon väl tog någon till sitt hjärta gav hon oreserverad kärlek i massor ifrån sig.


Det var i skogen och på småvägarna som Cayenne levde upp som allra mest. Hon var alltid lika positiv till att följa med husse och matte ut på deras joggingrundor och det hann bli många hundra mil under hennes korta stund på jorden. Hon älskade att springa efter viltet hon såg och att få skrämma kossor och får som gick i hagarna bredvid vägen var alltid lika spännande.


Här hemma var hon alltid lika anspråkslös. Fick hon bara sin mat var hon glad och nöjd. Cayenne var aldrig den som trängde sig på och tog onödig plats. När vi hade valpkullar ställde hon gärna upp som barnflicka och la sig på rygg på golvet så att de små busfröna kunde få klättra och leka så mycket de ville på henne.


Cayenne! Du lämnar ett enormt stort tomrum efter dig. Vi som trodde att vi hade många härliga år kvar tillsammans med dig, saknar dig obeskrivligt mycket. Vem ska nu orka hänga med husse på hans långa springrundor? Vem ska nu lära våra små valpar att stora svarta hundar faktiskt är snälla och ingenting att vara rädd för? Trösten för oss är att vi vet att du får det bra tillsammans med dina gamla kompisar uppe i himlen. Amelia och Zindy blir säkert överraskade att du kommer redan nu, men de blir garanterat glada att få träffa sin trogna vän igen. Ta också hand om lilla Pyret och övriga valpar som, likt dig, fick förgylla jorden en alldeles för kort stund.


Saknad och älskad - Nu och alltid!

 

Smultronbacken 2011-09-11
Helena & Stephan Fredrik, Marie-Helene och Ellinore

Cayenne.jpg
ZINDY
1997-2009
Zindy.jpg

Vår blandras (50% jämthund, 25% gråhund och 25% schäfer) Zindy, som varit världens mest lojala hund, har äntligen fått lugn och ro nu när hon anslutit till sin gamla kompis Amelia i himlen.

 

Lyckan visste inga gränser när hon kom till oss i samband med vår dotter Marie-Helenes 10-årsdag i januari 1999. Marie-Helene hade under sin tidiga uppväxt visat ett oerhört stort hundintresse och högst upp på önskelistan stod en alldeles egen hund, trots att Amelia redan fanns i familjen.

 

Zindy var 1,5 år när hon kom till oss och hade blivit utdömd som jakthund eftersom hon var extremt skotträdd. Vi vet väldigt lite om hennes bakgrund fram till dess, men däremot vet vi vilken stor glädje hon spridit i vår familj och naturligtvis allra mest till Marie-Helene.

 

Zindy var alltid väldigt lojal och tog aldrig onödig plats. Hon har alltid varit mjuk till sättet och haft lätt för att lära sig nya saker. Hon har älskat att springa tillsammans med stora husse och matte, men har sluppit det de senaste åren då åldern börjat ta ut sin rätt.

 

Under Marie-Helenes säkra handledning har hon varit en stabil och duktig agilityhund med flera hyfsade framgångar, bland annat har hon vunnit klubbmästerskapet i Strängnäs kennelklubb. Hade hon haft den rätta snabbheten, hade hon kunnat nå riktigt långt inom agilityn. Tyvärr hämmades hon också av sin skotträdsla ibland i samband med träningar och tävlingar.

 

Att vara tonåring kan bitvis vara kämpigt och otaliga är de dagar och nätter då Zindy var ett stöd och en trogen vän till Marie-Helene. Zindy gav sin matte kärlek, tröst och nya krafter. Det är bara de allra bästa som klarar av sånt och Zindy hörde till de allra bästa.

 

De sista åren har varit jobbiga för Zindy. Hon provade att flytta med matte till en lägenhet i Eskilstuna, men hennes stigande oro och känslighet för olika ljud, gjorde att hon mådde dåligt i den miljön. Hon fick flytta hem till oss igen, men i takt med tiden har hon blivit mer och mer otrygg. Vi har satsat rejält på att medicinera bort hennes nervositet, men tyvärr utan framgång. Därför kändes det, för hennes egen skull, rätt att ta beslutet om att hon skulle slippa sina plågor. En sådan fantastisk och lojal varelse som Zindy ska inte behöva vara rädd, otrygg, nervös och orolig. Nu har hon fått det lugn hon förtjänar och vi kan se henne och Amelia leka tillsammans i himlen, där hon säkert är agilitychampion också.

 

Tack för all kärlek du gav oss - vi kommer aldrig glömma dig!

 

Smultronbacken 2009-09-03

 
Marie-Helene
Helena & Stephan
Fredrik & Ellinore

PYRET ("SKRÅLLAN")
24 mars-12 maj 2009
Pyret.jpg

Trots att vi hade kommit fram till den 24 mars var det en av de kallaste kvällarna och nätterna på hela vintern. Du kom hem tillsammans med dina syskon i en låda, väl inbäddad för att inte bli kall i den bistra kylan. Din mamma hade inte lyckats föda fram er här hemma utan fick åka till Strömsholms djursjukhus och bli snittad.

Du var mycket mindre än dina syskon. Du vägde inte mer än så lite lösgodis man får för en tia. Du hade inte kraft att äta från din mamma på egen hand utan fick lita till att vi matade dig med flaska. Du fick heta Pyret, eller rättare sagt, du var Pyret. Det var ingenting vi hittade på utan så var det bara.

Du fick åka till veterinären många gånger för att du var så svag att vi inte visste hur vi skulle klara dig. Du var uträknad många gånger och du fick till och med husse och matte att checka ut från ett hotell kl tio över tolv på natten för att åka hem och ta hand om dig, när du inte ville äta.

Vi gladdes åt din utveckling. Vi vägde dig varje dag och varenda gram du ökade i vikt gjorde oss så lyckliga. Dagarna blev till veckor och du blev det största matvraket i syskonkullen. Igår vägde du nästan 1,5 kg och i morse var du så glad och busig när husse sa god morgon till dig.

Men som i de flesta sagor finns det ondska. I ditt fall hade ondskan gjort att du verkade se dålig, om än någonting alls. Du irrade omkring, gick in i saker och vi bestämde oss för att besöka en specialist. Han kunde inte ge oss något vackert slut på sagan. Du hade ett medfött fel i dina tårkanaler som gjorde att det inte producerades några tårar. Och utan tårar gör ögonen så fruktansvärt ont att det inte finns en chans att kunna se.

Du som var den största kämpen av alla skulle naturligtvis inte behöva ha det så. Du är värd att få ta med dig din kämpaglöd till en bättre plats, där du kan se allt det vackra och där du nu får leka med Ronja och Amelia. Där du kan berätta för dem om dina härliga syskon. Där du kan berätta för dem om Tindra och Nova. Där du kan berätta för alla att om man bara gör sitt bästa och kämpar, då kan man klara det mesta.

Vi kommer aldrig att glömma dig, Pyret. Alla nätter vi satte klockan på väckning för att hjälpa dig i din kamp för att få i dig tillräckligt med näring. All oro vi känt för dig. Din fuktiga nos och din mjuka päls. Din bruna liverfärg som var så vacker att alla ville att just du skulle flytta hem till dem.

Älskade Pyret! Din saga bland oss fick inget lyckligt slut. Det var nog aldrig meningen att du skulle leva i vår förgängliga värld. Du är ämnad för en bättre plats, men först ville du visa oss och alla andra hur stor och stark man kan bli bara man kämpar. Nu är det vi som gråter alla dessa tårar som hade kunnat hjälpa dig. Saknar dig för alltid!

 

Smultronbacken 2009-05-12


Helena, Stephan och Ellinore

AMELIA
1994-2006
Amelia.jpg

Vår underbara Amelia har lämnat oss för att återförena sig med sina syskon i himlen.

 

Amelia föddes den 1 januari 1994 och kom till oss den 28 februari samma år. Hon har varit en trygg och självklar medelpunkt i vårt liv under mer än tolv år och har också hunnit med att föda 32 valpar i fyra olika kullar.

 

Under den senaste veckan har hälsan vacklat betydligt och som en kärleksförklaring till en otroligt klok och tillgiven hund tog vi i samråd med vår veterinär beslutet att hon inte skulle behöva lida mer.

 

Amelia! Nu springer du åter omkring som i din krafts dagar på de vackraste ängarna och njuter precis som du gjorde under alla joggingrundor med husse och matte. Tack för allt du gett oss och vi kommer att sakna dig för evigt och aldrig någonsin glömma dig.

 

Smultronbacken 2006-07-17


Helena, Stephan, Fredrik, Marie-Helene och Ellinore