Beskrivning av rasen

Bedlington - "The head of a lamb and the heart of a lion".

Bedlingtonterriern är en trevlig familjehund , som till skillnad från sina avlägsna terriersläktningar har ett relativt lugnt temperament. Rasen har funnits i Sverige i snart 100 år, men trots det finns det bara knappt 400 hundar i landet. Bedlingtonterriern härstammar från England, där den avlades fram av gruvarbetare och smeder i slutet av 1700-talet. Man ville ha en hund med bra bruksegenskaper, som var duktig på jakt, och eftersom bara de rika fick hålla sig med vinthundar, avlade man fram bedlingtonterriern genom att korsa några terriertyper med de hundar som fanns i trakten. Man korsade hundar av så kallade lurchertyp (en korsning av jakthund som man bedriver en speciell form av kapplöpning med än idag i England) med gamla terrierhundar, som var strävhåriga och kortbenta. När man nu i efterhand har försökt se vilka raser som är inblandade i bedlingtonterriern har många raser nämnts, bland annat bullterrier. Klart är dock att aveln ledde fram till rothburyterriern, som i sin tur delades i två grenar och så småningom två raser, dandie diamont terrier och bedlingtonterrier. 1886 ställde earlen av Atrim ut två terrier ur samma kull, en vann dandie diamontklassen, en fick hederspris i bedlingtonklassen.

 

Den första bedlingtonterriern
Den första hunden som fick namet bedlingtonterrier, var Young Piper, en hanhund som föddes 1825 i byn Bedlington. 1870 skrevs den första rasstandarden. Under de 70 år som gått sedan rasens tillskott, har dess utseende förändrats ganska rejält. Till en början var hunden ganska kortbent med strävhårig mörk päls. Efter några decennier hade den förändrars genom att en liten vinthundsliknande hund hade avlats in i rasen och fört med sig det som idag är några av bedlingtonterrierns bästa kännetecken. Hunden fick en välvd rygg, snabbhet och framför allt ett mjukt temperament. Från början hade man velat avla fram en hund med stort mod, eftersom intresset för hundslagsmål av stort, men med tiden ändrade man inriktning och strävade i stället efter mer sansade hundar inom rasen, vilket man fick genom det nya blodet.


Fortfarande en liten ras
Till Sverige kom rasen först 1906. Då importerades det första exemplaret, en hanhund som hette Clyde Boy, av löjtnant Hessel i Stockholm. Bedlingtonterriern blev populär i befälskretsar i Stockholm, men spred sig sedan bland landets tandläkare, då en sådan köpt en hund. Så småningom upptäckte dock även andra rasen och idag finns mellan 350 och 400 bedlingtonterrier i Sverige. Det är dock ingen överväldigande siffra och ingen vet riktigt varför rasen inte blivit större. Kanske beror det på att folk i allmänhet tycker att den ser annorlunda ut med sin speciella klippning.

 

Älskar att röra sig
Det är en allroundhund, som passar de flesta. De är inte motionskrävande, utan nöjer sig med vanliga promenader, men klarar samtidigt hur mycket som helst. Bedlingtonterrier älskar att i full galopp få springa på stora fält, följa med i skogen, fjällvandra eller springa vid cykeln. Det är en mellanstor hund, ca 41 centimeter i mankhöjd, och färgen varierar mellan fyra olika; blå eller sandfärgad är de vanligaste, men leverfärgad och blue and tan, alltså blå med bruna tecken, förekommer också. Rasen har ett tilltalande temperament, är djärv, men ibland reserverad mot främlingar. Den är dock förtjust i barn och trivs lika bra i lägenhet som på landet. Om man skall hitta en nackdel skall väl det vara att man måste sköta pälsen. Missköter man den, bli den snart tovig och en illa skött bedlington är ingen vacker syn.

 

Pälsvård
Man bör borsta och kamma hunden en gång i veckan samt efter skogsturen då hunden får pinnar och barr i hårremmen. Man skall också klippa pälsen var sjätte vecka, förutsatt att man inte skall ställa ut sin hund, då måste den trimmas mycket oftare. Men i gengälld till detta har man att hunden inte fäller ett enda hårstrå och det är mycket värt. Att den sedan skulle vara "allergivänlig" är från fall till fall. Många personer klarar bedlingtonterriern och dess päls utan problem medan andra känner av dem. Det har sålts många bedlingtonterrier till allergiker och det har gått bra, men det innebär inte att alla tål den. Oftast är de bedlingtonägare som är allergiker mer noggranna med klippningen av sin hund. De gör det oftast inte själv och låter inte heller sin hund ligga och sova i sina  sovrum, för att slippa "andas hund" dygnet runt. Jämför man med andra raser så luktar inte bedlingtonterrier lika mycket hund och den har inte heller fet päls eller har det "mjäll" som man kan hitta i pälsen hos vissa andra raser. Man skall helst gå till en trimmare som kan rasen, oftast en uppfödare. En vanlig trimmare kan oftast inte klippa en bedlington rätt, utan klipper den som en pudel. Många bedlingtonägare lär sig därför vardagsklippningen själv. Bedlingtonterriern har också ett speciellt utseende, där särskilt den silkeslena hättan på huvudet brukar väcka uppmärksamhet. Den har dock sitt syfte. Från början då rasen användes till jakt, fungerade hunden bland annat som grythund och pälsen på huvudet samt tofsarna på öronen är avsedda som skydd för hunden mot det inträngda djuret i grytet.


Ingen jakthund idag
I England används fortfarande några bedlingtonterrier till jakt. Det är dock en speciell gren inom rasen, den så kallade working bedlington. I Sverige finns det dock troligtvis ingen som jagar med sin bedlington. Däremot tränar man spår samt tävlar i agility och lydnad. Faktum är att den första hund som fick lydnadsutmärkelsen CACIOB var en bedlingtonterrier. Det var en norsk tik född 1978 vid namn Tanja. Hon ägdes av Unni Björnbekk-Evensen. Tanja var under sin levnadstid mycket framgångsrik i just lydnadsklasserna. Bland annat blev hon nordisk lydnadschampion och svensk elitlydnadschampion samt ingick i det norska landslaget mellan 1981 och 1986. Ingen annan bedlington har ännu gått lika lång, men några svenska representanter har lydnadsdiplom.

 

En stark vilja
Man bör tillägga att bedlingtonterriern har en stark vilja, vill den absolut inte göra något så struntar den i det och det är väl där som terriergenerna tydligast kommer till uttryck. Men att det inte är en "vanlig" terrier märks på dess temperament. Visst har rasen humör, men den har en ganska hög irritationströskel och blir sällan arg, något som är ett arv från vinthunden.


Ovanstående text är hämtad från Skandinaviska Beddlingtonklubbens hemsida skbk.se och är författad av Jenny Dahl efter samtal med Malin Byberg. Texten publicerades första gången i tidningen Hundliv nr 4/99.

Rasstandard Bedlingtonterrier

Tillhör grupp 3 / Terrier

 

Hemland:

Storbritannien

 

Bakgrund/Ändamål:
I början av 1800-talet flyttade metallarbetare från Staffordshire i England till trakterna norr om Newcastle. De förde med sig hundar av lurcher-typ, vilka användes till allt från kaninjakt till hundhetsning. Dessa korsades med gamla, strävhåriga kortbenta terriers och rothburyterriern tog form. Från denna har såväl dandie dinmont- som bedlingtonterrier utvecklats. Den användes som vakt-, jakt-, rått- och kapplöpningshund.

 

Den första bedlingtonterriern föddes 1825 och rasen fanns med på utställning första gången 1871, då två kullsyskon ställdes ut. Den ena som bedlingtonterrier och den andra som dandie dinmont terrier. Vid förra sekelskiftet korsades whippet in i rasen vilket förändrade bedlingtonterrierns utseende och temperament. Rasen blev elegant och vänligare till sinnelaget men behöll dock sitt mod och stora självförtroende.


Bedlingtonterrier är ingen utpräglad terrier och kan exteriört inte jämföras med dessa. Den har ett vänligt och tilltalande temperament, är fortfarande full av djärvhet, men visar ofta en viss distans till främlingar.

 

Helhetsintryck:
Bedlingtonterrier är en elegant, smidig och muskulös hund utantecken på vare sig förfining eller grovhet.

 

Uppförande/karaktär:

Rasen skall vara livlig och alert, full av självkänsla. Den är en intelligent sällskapshund med stark jaktinstinkt. Till temperamentet är bedlingtonterrier vänlig, tillgiven och värdig, aldrig skygg eller nervös. I avspändhet är den mild men full av mod om den blir uppretad.

 

Huvud:
Huvudet skall vara päron- eller kilformat och uttrycket i vila är milt och vänligt.

 

Skallparti:

Skallen skall vara smal men djup och rundad. Den skall vara täckt av en riklig, nästan vit, silkelen hätta på hjässan.

 

Stop:
Stop får inte finnas, utan linjen från nackknöl till nosspets skall vara rak och obruten.

 

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart hos blå och blå och tantecknade hundar. Den skall vara brun hos leverbruna och sandfärgade hundar. Näsborrarna skall vara stora och väl markerade.

 

Nosparti:
Nospartiet skall vara väl utfyllt under ögonen.

 

Läppar:
Läpparna skall vara stramt åtliggande och inte nedhängande.

 

Käkar/Tänder:
Saxbett med stora, kraftiga tänder. Käkarna skall vara långa och avsmalnande.

 

Ögon:
Ögonen skall vara små, klara och djupliggande. Det idealiska ögat ger intryck av att vara trekantigt. Hundar med blå pälsfärg skall ha mörka ögon, hundar som är blå med tantecken skall ha ljusare ögon med bärnstensfärg, medan leverbruna och sandfärgade hundar skall ha ljust nötbruna ögon.

 

Öron:
Öronen skall vara medelstora och avlånga. De skall vara lågt ansatta och hänga flata intill kinderna. Öronen skall vara tunna och sammetslika till strukturen och täckas av kort, fint hår med en frans av vitaktigt, silkelent hår längst ut.

 

Hals:
Halsen skall vara lång, avsmalnande och djup närmast kroppen. Det får inte finnas någon tendens till överflödigt halsskinn. Halsen skall ha god resning upp från skuldrorna och huvudet skall bäras ganska högt.

 

Kropp:
Kroppen skall vara något längre än den är hög. Den skall vara muskulös och påtagligt smidig.

Rygglinje:
Ryggen skall vara naturligt välvd över ländpartiet.

 

Ländparti:
Ländpartiet skall vara välvt.

 

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågen. Den skall vara ganska bred med flata revben.

 

Buklinje:
Den välvda ryggen ger en markerat uppdragen buklinje.

 

Svans:
Svansen skall vara medellång, tjock vid roten, avsmalnande till en spets och elegant böjd. Den skall vara lågt ansatt och får aldrig bäras över ryggen.

 

Framställ:
Frambenen skall vara raka och mellanrummet mellan dem skall vara bredare vid bröstet än vid tassarna.

 

Skulderblad:
Skuldrorna skall vara flata och sluttande.

 

Mellanhand:
Mellanhanden skall vara lång, lätt sluttande och utan tecken till svaghet.

 

Framtassar:
Framtassarna skall vara långa (hartass) med tjocka och väl slutna trampdynor.

 

Bakställ:
Bakpartiet skall vara muskulöst och måttligt långt. Bakbenen förefaller längre än frambenen.

 

Has:
Hasorna skall vara starka och lågt ansatta, varken inåt- eller utåtvridna.

 

Baktassar:
Baktassar, se framtassar.

 

Rörelser:
Bedlingtonterriern kan galoppera i hög hastighet och skall även ge intryck av att kunna göra det. Rörelserna är mycket karakteristiska:
Ganska kort steg, lätta och spänstiga vid lägre hastighet och svagt rullande när hunden når full fart.

Pälsstruktur:
Pälsen är mycket karakteristisk. Den skall vara tjock, till sin struktur påminner pälsen om flossat lin. Den skall stå väl ut från huden och får inte vara sträv. Den skall ha en påtaglig tendens att tvinna sig, speciellt på huvudet och i ansiktet.

Färg:
Blå, leverbrun eller sandfärgad med eller utan tanteckning. Mörkare pälsfärg föredras.

Mankhöjd:
Omkring 41 cm. En lätt variation nedåt för tikar och uppåt för hanhundar är tillåten.

 

Vikt:
Ca 8-10 kg.

 

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Nota bene:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

 

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.