"Pyret" (Skrållan)

24 mars-12 maj 2009

Trots att vi hade kommit fram till den 24 mars var det en av de kallaste kvällarna och nätterna på hela vintern. Du kom hem tillsammans med dina syskon i en låda, väl inbäddad för att inte bli kall i den bistra kylan. Din mamma hade inte lyckats föda fram er här hemma utan fick åka till Strömsholms djursjukhus och bli snittad.

Du var mycket mindre än dina syskon. Du vägde inte mer än så lite lösgodis man får för en tia. Du hade inte kraft att äta från din mamma på egen hand utan fick lita till att vi matade dig med flaska. Du fick heta Pyret, eller rättare sagt, du var Pyret. Det var ingenting vi hittade på utan så var det bara.

Du fick åka till veterinären många gånger för att du var så svag att vi inte visste hur vi skulle klara dig. Du var uträknad många gånger och du fick till och med husse och matte att checka ut från ett hotell kl tio över tolv på natten för att åka hem och ta hand om dig, när du inte ville äta.

Vi gladdes åt din utveckling. Vi vägde dig varje dag och varenda gram du ökade i vikt gjorde oss så lyckliga. Dagarna blev till veckor och du blev det största matvraket i syskonkullen. Igår vägde du nästan 1,5 kg och i morse var du så glad och busig när husse sa god morgon till dig.

Men som i de flesta sagor finns det ondska. I ditt fall hade ondskan gjort att du verkade se dålig, om än någonting alls. Du irrade omkring, gick in i saker och vi bestämde oss för att besöka en specialist. Han kunde inte ge oss något vackert slut på sagan. Du hade ett medfött fel i dina tårkanaler som gjorde att det inte producerades några tårar. Och utan tårar gör ögonen så fruktansvärt ont att det inte finns en chans att kunna se.

Du som var den största kämpen av alla skulle naturligtvis inte behöva ha det så. Du är värd att få ta med dig din kämpaglöd till en bättre plats, där du kan se allt det vackra och där du nu får leka med Ronja och Amelia. Där du kan berätta för dem om dina härliga syskon. Där du kan berätta för dem om Tindra och Nova. Där du kan berätta för alla att om man bara gör sitt bästa och kämpar, då kan man klara det mesta.

Vi kommer aldrig att glömma dig, Pyret. Alla nätter vi satte klockan på väckning för att hjälpa dig i din kamp för att få i dig tillräckligt med näring. All oro vi känt för dig. Din fuktiga nos och din mjuka päls. Din bruna liverfärg som var så vacker att alla ville att just du skulle flytta hem till dem.

Älskade Pyret! Din saga bland oss fick inget lyckligt slut. Det var nog aldrig meningen att du skulle leva i vår förgängliga värld. Du är ämnad för en bättre plats, men först ville du visa oss och alla andra hur stor och stark man kan bli bara man kämpar. Nu är det vi som gråter alla dessa tårar som hade kunnat hjälpa dig. Saknar dig för alltid!

 

Smultronbacken 2009-05-12


Helena, Stephan och Ellinore