Cayenne

2004-2011

Verkligheten kan vara så brutalt grym och obarmhärtig. För bara två veckor sedan var Cayenne ute och sprang på en av sina otaliga löprundor med husse och för mindre än en vecka sedan var det full fart i skogen. Där försökte hon som vanligt förverkliga sin dröm att hinna ikapp hjortarna hon såg, men som vanligt var hon chanslös och gav upp efter tjugotalet meter.
Idag fick hon avsluta sin alltför korta tid tillsammans med oss och det var inte det slut som vår älskade Cayenne förtjänat. Hon fick somna in på sjukhuset, oförmögen att ens vifta på svansen när vi kom till henne. Hela hennes kropp hade, efter en kort sjukdomsperiod, mer eller mindre gett upp trots professionell och omfattande sjukvård på Strömsholms djursjukhus.
Hon kom till oss under senhösten 2004 och det var meningen att hon skulle bli avelstik. Dessa planer gick emellertid i stöpet då det visade sig att hon hade dåliga armbågar. Som unghund hade hon också en jobbig period då hon var inlagd på sjukhus på grund av en besvärlig infektion och senare utvecklade hon epilepsi. Trots dessa motigheter var hon alltid glad och positiv, både mot oss och mot de andra hundarna i huset. Hon kunde vara reserverad mot det som var nytt och okänt, men när hon väl tog någon till sitt hjärta gav hon oreserverad kärlek i massor ifrån sig.
Det var i skogen och på småvägarna som Cayenne levde upp som allra mest. Hon var alltid lika positiv till att följa med husse och matte ut på deras joggingrundor och det hann bli många hundra mil under hennes korta stund på jorden. Hon älskade att springa efter viltet hon såg och att få skrämma kossor och får som gick i hagarna bredvid vägen var alltid lika spännande.
Här hemma var hon alltid lika anspråkslös. Fick hon bara sin mat var hon glad och nöjd. Cayenne var aldrig den som trängde sig på och tog onödig plats. När vi hade valpkullar ställde hon gärna upp som barnflicka och la sig på rygg på golvet så att de små busfröna kunde få klättra och leka så mycket de ville på henne.


Cayenne! Du lämnar ett enormt stort tomrum efter dig. Vi som trodde att vi hade många härliga år kvar tillsammans med dig, saknar dig obeskrivligt mycket. Vem ska nu orka hänga med husse på hans långa springrundor? Vem ska nu lära våra små valpar att stora svarta hundar faktiskt är snälla och ingenting att vara rädd för? Trösten för oss är att vi vet att du får det bra tillsammans med dina gamla kompisar uppe i himlen. Amelia och Zindy blir säkert överraskade att du kommer redan nu, men de blir garanterat glada att få träffa sin trogna vän igen. Ta också hand om lilla Pyret och övriga valpar som, likt dig, fick förgylla jorden en alldeles för kort stund.


Saknad och älskad - Nu och alltid!

 

Smultronbacken 2011-09-11
Helena & Stephan Fredrik, Marie-Helene och Ellinore